Detvarjuroligt

Jag vet inte vad jag ska säga längre, jag känner mig ensam. Det hela känns inte som förr och jag önskar att det kunde vara som förut. Men utan det där jobbiga. Det har inte ens gått länge, och redan känner jag tystnaden komma krypandes. Man kan kanske säga att allt har varit mitt fel från början. Jag har varit osäker och okänslig mot dig när du alltid funnits där för mig, alltid stöttat mig, aldrig sett det negativa med mig och alltid ställt upp. Vad är det som händer? Jag börjar känna omvändnaden nu. Kanske har du rätt, kanske har vi båda rätt. Men jag har äntligen fattat det hela. Osäkerheten är borta, men samtidigt har du rätt. Kanske har du äntligen insett det som jag alltid sagt till dig, under den där jobbiga tiden. "äntligen", varför säger jag så? Vi har smittat varandra med våra ord och nu är det ombytta roller. Vi missade varandra på mitten och fortsatte i fel riktning. Vad som än händer så lär det väl bli bra i längden. För så är det ju alltid?  Saker händer som förändrar allt. Vi alla har gjort saker som man ångrar, men hur starkt är ordet förlåt, och hur mkt förlåter det? kanske sårar vi varandra mer än vad vi egentligen behöver? men det är ju omedvetet?

Jag måste bara få skriva av mig.